Bokuppgift v.48 - person och miljöbeskrivning

Personbeskrivning: "Han var en svag och ringa man. Hans ena arm var lam, så att han dugde varken till fiske eller rodd"

Miljöbeskrivning: "På den sidan av Marstrandsön, som vette inåt mot skärgården och låg skyddad av en krans av öar och holmar, fanns staden med alla dess hus och byggnader. Där rörde sig människor i gränder och gator, där låg hamnen, som var full av båtar och skepp, där saltades sill, där rensades fisk, där lågo kyrka och kyrkogård, där lågo rådhus och torg, och där stod månget högt träd, som om sommaren vajade grönt.
Men på hälften av Marstrandsön, som vette västerut mot havet och skyddades varken av ö eller skär, fanns det inget annat än ödsliga, nakna klippor och sönderslitna berguddar, som stucko ut i havet"


Min egna personbeskrivning: Hon var en kort gammal dam, mycket gammal. Så gammal så att rynkorna nästan såg ut som stora och djupa fåror i ansiktet. Hennes ansikte hade en perfekt hjärtform, hennes haka var spetsig, hennes mun hade förtunnats med åldern, men man kunde se att en gång i tiden hade hon haft fylliga och vackra läppar. Hon hade en liten och spetsig näsa, hennes ögon var stora men dom hade sjunkit ihop på grund av hennes ålderdom. Hennes ögon hade varit vackra, stora och vackra. Det kunde man se. Dom hade en vacker nyans av grönt, och dom var verkligen bedårande, nästan så att man drunknade i dom. Hon var som sagt kort, hon var inte stor. Hon var väldigt smal och liten.


Min egna miljöbeskrivning: Det första som slår emot en är, vinden. Vinden som sedan tar tag i seglen och för båten framåt. Första strimman av sol som slår emot ansiktet när seglen har spridit sig, det bränner till av hetta. Man hör ljudet av vågor, hur det skvalpar runt omkring båten. Man ser svallvågorna bakom båten när man börjar få upp fart, och då känner man vinden ännu mer. När man hör hur seglen slår, och man känner hur man lutar, så man nästan kan känna i vattnet med sina händer. En bit fram ser man hur klipporna börjar tona upp, och man känner sig hemma. Ute på segelbåten mitt ute i Bohusläns skärgård. Solen skiner, man hör vattnet skvalpa runt båten, vinden blåser i håret, man hör seglen slå, och man känner hur båten smeker sig fram genom vattnet, hur man surfar på vågorna. Klipporna kommer allt närmre, och man kan se folk ligga och sola längst ner vid vattenbrynet. Mitt inne i en smal passage mellan två klippor, och man kan nästan känna på klippkanten. Pappa styr oss igenom den smala passagen och snart är vi ute på större vatten igen. Vinden som klipporna tog ifrån oss kommer tillbaka och tar tag i seglen igen, och vi är snart uppe i samma goda fart. En eftermiddagsbris tar tag i seglen, och vi ökar ytterligare i fart. Det känns härligt när båten lutar, den lutar så mycket så att man kan se kölen, och adrenalinet får en kick när man får jobba mer. Man slår, burkar och kryssar fram över vattnet. Efter att ha varit ute hela dagen, så känner man att det är dags att gå i hamn.