Genre: drama
Filmen utspelar sig på 1930-talet i Marshall, Texas. Som man kanske hör på filmtiteln så handlar filmen om ett debattlag, varje år får Melvin B. Tolson som är lärare på ett svart college vid namn Wiley College att skapa ett debattlag. De utvalda är Henry Lowe, Samantha Booke, James Farmer Jr och Hamilton Burgess, de har i uppgift att bli så bra som möjligt på att debattera emot andra. Just detta året har de verkligen lyckats, bättre än någonsin fortsätter dem att vinna match efter match emot andra svarta college. Till slut blir de såpass bra så att de får möjlighet att möta två stycken vita college, där ett utav dem är Harvard. Även denna debatten vinner de.
Samtidigt som man får hänga med i match efter match så får man även se hur illa de svarta blev behandlade i Amerika för cirka åttio år sedan.
Filmen handlar alltså om dessa fyra debattörer och deras ledare, fem stycken olika personligheter som leder till mycket oense, men också en massa skratt och mycket kärlek.
Ledaren,
Melvin B. Tolson, är en person med så oerhört stor vilja, först och främst för att det ska gå bra för debattlaget. Han lägger nästan all sin lediga tid på dem och deras framgång, vilket han lyckas med. Han vet precis vad han vill, och han kämpar för det. Han är också väldigt envis.
Henry Lowe är den typiska killen som får alla tjejer, han är charmig, han är snygg och han är smart. I början av filmen kan han framstå som en väldigt kall person, som inte visar så värst mycket känslor. Förutom kanske ilska. Men en bit in i filmen så visar han en helt annan sida, det jag skulle vilja säga är hans riktiga sida. Vilket visar en kille med oerhört mycket kärlek inom sig, en kille som ibland har gjort dumdristiga val men egentligen är väldigt klok.
Killen som alla ser som en lillebror eller bara en vän heter
James Farmer Jr, och precis som det låter så ser alla honom som sin lillebror. Han är den där gulliga lilla killen som inte gör en fluga förnär, som inte kan vara taskig mot någon och som har ett hjärta som är oerhört stort. Han får alla i sin närhet att skratta. Även om han är ganska ung så är han också väldigt klok, han har också en vilja av stål.
Samantha Booke är den enda kvinnliga debattören, men hon är minst lika stark som killarna. Hon är en tjej som vet exakt vad hon vill, och hon låter ingeting stoppa henne. Hon har en ganska stor roll i debattlaget, och blir riktigt duktig. Jag tycker personligen om henne väldigt mycket eftersom hon är så stark, så självständig, vilket jag tycker att fler kvinnor borde vara.
En kille som inte försvinner ganska snabbt i filmen heter
Hamilton Burgess, han var en utav "förste debattörerna" men han slutade ganska tidigt i filmen eftersom han fick reda på att
Melvin B. Tolson var kommunist. Han var också en väldigt försynt kille som inte ville någon något illa, han var väldigt klok och var alltid snäll.
Mina personliga tankar är att filmen var väldigt bra, gripande och även upprörande. Att detta faktiskt har hänt i verkliga livet gör mig upprörd, nästan rent ut sagt arg. Hela filmen i sig var väldigt gripande, vissa scener mer än andra. Man blir själv väldigt tagen av dessa händelser som faktiskt har hänt i det forna Amerika, men man blir också tagen av hur lyckliga dem ändå kan vara. Att vara såpass lyckliga varje dag och bortse från det väldigt rasistiska samhället som de levde i, då inser man själv hur stark man måste vara.
Hur skulle du känna dig om du blev hatad bara för att du har en annan hudfärg? Hur skulle det kännas om din pappa blev lynchad bara för att han är afroamerikan, och du kanske är på tur? Hur skulle du känna dig som ungdom, med hela framtiden framför dig om du fick gå på ett annat college än de andra ungdomarna, med sämre lärare, sämre läroböcker och sämre förutsättningar bara för att du inte är vit?
De flesta bortsåg alltså från allt detta, men vissa stod upp för sig själva. De kämpade för att de skulle få samma rättigheter, få samma utbildning och bli behandlade likadant som de vita, och de lyckades.
En speciell händelse i filmen som jag blev väldigt gripen av var när de fyra ungdomarna och Mr. Tolson var på väg för att debattera mot det bästa svarta colleget i landet, och de stötte på något som de aldrig skulle glömma. Klockan var sent och det var kolsvart utomhus, de satt i en bil och körde på en liten grusväg. Samantha och James sov där bak medan Henry och Mr. Tolson satt i framsätet och försökte hitta rätt väg, plötsligt stötte de på något oförglömligt. En stor klunga innehållande enbart vita män stod runt en svart man som hade blivit lynchad, att bli lynchad innebär att man blir upphängd på en stor påle eller något liknande, och sedan sätter dem eld på en. Det var på det här viset de svarta blev behandlade i det forna Amerika. Allt var så tydligt, jag förstod verkligen att det var såhär de svarta blev behandlade för bara 100 år sedan. Jag kan bara tänka mig hur små de kände sig när de satt där i bilen, så värdelösa och nedtryckta. Dem tryckte sig ner mot golvet bara för att dem inte skulle bli upptäckta, och jag kan inte förstå hur man som medmänniska kan få någon att känna sig på det viset, att känna sig värdelös. Men jag antar att det var så, de vita kände ingen medmänsklighet. Och jag vet att det är svårt att tänka, men det var vi, vita människor som gjorde detta mot en annan människa. I de flesta fallen så hade de svarta inte ens gjort något fel, dem hade bara existerat.
Hur skulle du känna dig om du blev upphängd och uppbränd bara för att du levde?
Jag är glad över att vi idag har kommit en bit på vägen, rasismen lever fortfarande kvar men den är betydligt mindre. Vi ser mer till så att alla har samma rättigheter, alla får gå i samma skola och alla blir behandlade på samma sätt, men det är fortfarande en lång bit kvar att gå. Men jag tror att tillsammans, om alla är villiga, så kan vi klara det.
