Jag minns fortfarande doften när jag går nerför bryggan som precis blivit målad med tjära, solen skiner, svalorna flyger högt och vattnet ligger helt stilla. Det är vindstilla och första dagen på sommarlovet, mamma och pappa har gjort i ordning middag på vår segelbåt som jag och min syster är på väg mot. Paulina går fortfarande kvar i gymnasiet och jag går kanske i sjuan, vi ser fram emot att äta middag på båten med mormor och morfar. Morfar kan vara runt sjuttio år och mormor några år äldre, morfar har alltid älskat havet. Han ville så ofta som möjligt hänga med oss ut med båten, oftast för att fiska. Jag minns när han rensade fisken på däcket en gång och blodet skvätte hit och dit, det var blod nästan överallt.
Vi kliver på båten, skrattar över något roligt som Paulina hade varit med om i skolan och samtidigt känner doften av den härliga fisken som mamma håller på att tillaga.
- Det doftar ljuvligt, säger Paulina.
Mamma ler och serverar oss coca cola när vi kommer ner i sittbrunnen. Pappa sitter och läser ur tidningen Båtnytt, han tittar upp och frågar hur dagen har varit.
- Bra! säger jag glatt, och berättar om hur bra det hade gått för mig vid dagens prov.
Vi sätter oss ner och inväntar mormor och morfar, samtidigt som vi sippar på colan mamma har serverat oss.
- Kolla, mormor och morfar är här! säger Paulina, och välkomnar dem på båten.
Morfar, som alltid har varit min klippa. Och jag, som alltid har varit hans lilla tösabit. Jag rusar fram och ger dem båda en kram, och dom besvarar den, med så mycket kärlek. Paulina, som tydligen har blivit "för gammal" för att rusa fram och kramas, sitter kvar och ger dem ett varmt leende. Mamma välkomnar dem och ber dem att sätta sig, maten är alldeles strax klar. Morfar börjar prata om något roligt han har sett på nyheterna, och jag sitter mittemot och beundrar hans entusiasm. Den lilla entusiasm som finns kvar i hans kropp, hans kropp som har blivit så liten och tanig på sista tiden.
Mamma dukar fram tallrikar för sex personer, samtidigt som pappa häller upp vin till mamma och mormor. Pappa ber mig hämta två öl till morfar och han själv, jag springer så fort jag kan ner i båten för att hämta den kalla ölen som ligger nere i durken, i en lucka under golvet. Ölen är kall mot handen, jag räcker över den till morfar och han besvarar min gest med ett leende.
- Tack stumpan! Säger pappa, jag ler stort.
Ler stort för att det känns som att jag faktiskt gör någon nytta, att jag inte bara är i vägen. Jag sätter mig igen för att invänta den goda fisken som äntligen är klar, jag hugger in när mamma sätter tallriken framför mig. Den smakar lika ljuvligt som den doftade.
- Det här har du lyckats bra med! Säger morfar samtidigt som han räcker sig efter en ny öl.
- Ska du verkligen ha mer? Frågar mormor väldigt tyst, som om hon trodde att vi inte kunde höra.
Jodå, vi kunde höra väldigt tydligt. Och jag vet att det är för hans bästa, det bästa för hans cancer. Han lägger tillbaka ölen, samtidigt som han kysser mormor på kinden.
- Du har rätt, en mer till dig! Säger han med glimten i ögat, och kollar på min pappa.
Det är så fint, men samtidigt så sorgligt. Kärleken mellan min mormor och morfar, att de tar vara på varenda liten minut tillsammans. Men samtidigt finns det där, gnager på en längst in i bakhuvudet. Morfar har inte många dagar kvar innan han inte kan klara sig själv utan hjälp från sjukvårdare. Jag blir så orolig, för jag vet att morfar alltid har klarat sig själv, utan någon annans hjälp. Och hur ska lilla mormor klara sig? Ska hon bo kvar i den stora villan helt själv? Hur kommer det kännas när morfar är borta? Så många frågor, men så få svar.
Dagen är här, morfar ska in för operation. De hoppas att kanske kunna operera bort hela cancern, men jag hoppas inte för mycket. När vi kommer dit, hela familjen samlad, finns det faktiskt lite uns av hopp. Solen skiner och kärleken sprudlar kring allihopa, men främst kring morfar. Kanske är det sista gången vi ser honom, sista gången vi får prata med varandra, sista gången han kallar mig sin lilla tösabit. Mitt hjärta är uppe i halsgropen när jag ser morfars läkare gå mot oss i den stora vita korridoren, så typiskt "sjukhusigt". Det doftar till och med sjukhus. Läkaren tänker ta med morfar in för operationen, han försäkrar oss om att han tror att det kommer gå alldeles utmärkt. Han tror!?
Mitt hjärta hoppar ännu högre upp i halsgropen, jag vet ju att han kommer klara sig, han måste klara sig. De tar med sig morfar som ligger på en kuslig sjukhussäng, han ser så liten och vek ut. Men ändå så stark, han är inte klar än, han har ju så mycket kvar att ger här i livet. Läkaren ger mig ett leende när han går förbi mig, vad menar han med det? Menar han att det är lugnt, morfar klarar sig. Eller kanske ett medlidande sorts leende, kanske att vi kommer finnas här för dig efter operationen när din morfar har gått bort. Ingen kan veta, vi får helt enkelt bara vänta, en hemsk väntan.
Vi får sitta och vänta i det vita och kyliga väntrummet, det känns helt overkligt att vänta på en fråga om liv och död. Ett liv som betytt så himla mycket, ska det helt plötsligt bara ryckas ifrån mig? Efter att ha somnat till en stund, väcks jag av en man med ytterligare en lång vit rock som står framför oss. Nu känns det nästan som att hjärtat ska hoppa ut ur halsgropen, min puls är lika hög som den skulle varit efter en väldigt lång löprunda. Säg något då? Varför är han tyst? Jag tittar upp på mamma som har sin arm vilande över min axlar, hon klappar mig lugnande på huvudet. Till slut öppnar han munnen, fan också tänker jag. Det är alltså nu, just i detta nuet som jag ska få reda på om min morfar fortfarande är vid liv. Helt borta i mina tankar missade jag vad läkaren sa, fan också tänker jag igen. Mamma reser sig snabbt och börjar gå efter läkaren, vad händer nu? Allt är bara ett enda stort frågetecken, vi går igen en utav de stora vita korridorerna. Det känns som att vi har gått i en evighet men äntligen stannar läkaren utanför en utav hundratals dörrar, vad betyder detta? Är han fortfarande vid liv? Mina förhoppningar är så höga just nu, jag är full av iver att få se min morfar igen. Så full av iver att jag helt glömmer av att läsa på dörren vad det är för rum vi precis håller på att gå in i, när vi kommer in i rummet är det kallt. Jätte kallt, det enda jag kan tänka på är att morfar måste ju frysa. Jag vill säga till läkaren att de måste ju ge honom ett varmare rum, annars kanske han fryser till döds istället. Det ser inte ut som ett vanligt sjukhusrum, men vad vet jag, jag har ju bara sett sjukhusrum på film. Det kanske ska se ut såhär, det enda jag kan tänka på är att jag vill slänga mig i morfars famn.
Helt borta i mina tankar om morfar och fina sommarkvällar, så väcks jag ur mina fantasier utav någon som brister ut i gråt. Vad händer? Är det glädjetårar? Det måste det ju vara, morfar är ju fortfarande vid liv. Läkaren sa ju inte att han var död, eller var det bara jag som inte hörde. Plötsligt inser jag att, det här är inget sjukhusrum, det är inga glädjetårar mamma gråter, jag kommer inte att bli kallad tösabit en enda gång till, jag kommer inte att kunna slänga mig i morfars famn. Han är ju död.
Fortfarande helt försjunken i tankar, inte om fina sommarkvällar med morfar längre, utan minnen. Minnet av den där doften av tjära, solen som skiner och svalorna som flyger högt.
Idag finns morfar inte kvar i själva livet, men han lever fortfarande kvar i mina minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar