Liknelser - övning 5
Jag och min kompis hade planerat denna festen länge, och vi hade planerat allt så väl. Men något hade gått fel, Emma min kompis var arg som ett bi. Jag hade ingen aning vad som hade hänt, så jag frågade henne.
- Vad har hänt Emma?
Hon var tyst, tyst som en mus. Jag frågade igen men hon vägrade att svara, jag tjatade och tjatade. Men hon var envis som en åsna, hon vägrade att berätta.
- Okej visst, berätta inte då! Sa jag, sur som en citron.
Senare fick jag lite dåligt samvete, att jag hade brusat upp och blivit så sur. Men hon sa att hon förstod och allt var lugnt några minuter efter. Det är precis det som är så bra med mig och Emma, vi kan vara sura på varandra men bara en liten stund efter löser vi det och är båda två lika glada som en lärka.
- Ska vi börja fixa i ordning? Frågade Emma
Ja, det kan vi! Jag måste bara äta först, jag är hungrig som en varg.
Vi gick ner för trappan och öppnade kylskåpet, vi tog allt som vi kunde se nästan och åt tills vi blev så mätta så att nästan byxorna sprack.
Vi hade redan ställt i ordning allt inför festen, och bjudit in allt folk. Snart kommer de.
- Shit, jag har inte bytt om! Utbrast Emma.
Snabb som vinden sprang hon uppför trappan igen, slängde på sig kläderna och sminkade sig.
Nu ringde det på klockan, de första gästerna hade kommit, virriga som hönor sprang dom runt i lägenheten för att ställa i ordning de sista grejerna och fixa musiken.
Emma gick för att öppna dörren och det strömmade in massa goda vänner, och festen har börjat.
Liknelser - övning 7
Plötsligt hördes en smäll och sedan blev det svart som natten. Jag vaknade efter en stund, och hann se lite utav omgivningen men sedan slocknade jag igen. Jag hade sett att jag låg inne i ett av frysrummen inuti ett varuhus, jag vaknade till igen av att någon hällde en spann med iskallt vatten över mig. Jag vaknade till med ett ryck. Jag hade ingen aning om vad som hade hänt, jag kom bara ihåg att det helt plötsligt hade blivit helt svart. Sen minns jag inget mer. Jag var hungrig som en flodhäst, och jag ville bara ha något att äta. De två män som stod bredvid mig när jag kollade upp var stora och biffiga, men det stod också en kvinna där bredvid. Hon var lång och smal, hade ett vackert utseende med läppar röda som rosor. Jag försökte att få sagt något, försökte att kommunicera. Men inte ett ljud kom ur min mun, jag var tyst som en postlåda.
En av de två männen började prata istället. Han sa att dom var inlåsta i frysrummet, alla fyra. Och att dom var tvungna att hitta en väg ut. Jag försökte att resa mig och ställa mig på mina fötter, men det gick inte. De saker som brukade vara lika lätt som att andas verkade nu hur svårt som helst, men efter ett tag kom jag upp på mina fötter till slut. Jag kände mig långsam som en sengångare när jag försökte ta några steg, jag var la antagligen helt omtumlad av händelsen. Min fötter kändes tunga som ett flygplan, men jag tog mig fram så att jag kunde samtala med männen och kvinnan som hade stått bredvid mig när jag vaknade. Den ena av de två männen såg sur ut, sur som en sur karamell. Men den andra, han var glad, glad som en lärka. Kvinnan såg rädd ut, och om jag ska vara ärlig så var jag det också. Vad hade hänt oss? Varför var just vi fyra inlåsta i ett frysrum i ett varuhus? Det undrade så klart alla fyra, men en sak var säker. Vi var tvungna att ta oss ut snart, annars kommer vi dö av svält, eller också att vi fryser ihjäl.
Skulle mitt liv sluta så här? Är det här ödet? Nej, jag ska ta mig ut ur det här rummet på ett eller annat sätt. Där fanns en dörr, gjord av stål och lika stor som en stor bred ladugårdsvägg. Den gick inte att rubba, det var något som tog emot på andra sidan. Men där fanns ett litet fönster längst upp på väggen i ett hörn, och jag tänkte att kanske kvinnan kunde ta sig ut eftersom hon verkade lätt, lätt som vinden. Jag kände mig klok som en lärare och delade genast av mig av iden till de andra som också var inlåsta. Vi började genast stapla lådor och annat bröte nedanför, så att vi kunde nå upp till fönstret. En utav männen gick upp först och skog sönder rutan, den gick i tusen bitar. Kvinnan klättrade sedan upp och klättrade ut, det var högt att hoppa ner men det gick. Hon hoppade, och sedan var det näste man till rakning. Jag hoppade ut, och sen följdes jag av det två männen som jag misstog var bröder eftersom dom var oerhört lika. Dom hoppade ner till marken, och alla kände sig fria som fjärrilar igen.
